Evigheten är slut

Nu är jag inne på min sista lediga dag. Jag har varit ledig länge. närmare bestämt 28 dagar. Det känns inte alls som om jag har varit borta från jobbet så länge. När jag hade min första lediga dag den fjärde oktober tyckte jag att jag skulle vara ledig i en hel evighet. Nu är den evigheten slut. Anledningen till att jag varit ledig så länge under denna ”konstiga” tid på året är rent ekonomiska. Från och med i morgon blir min anställning omreglerad till 50 procent eftersom jag numera har en icke tidsbegränsad sjukersättning på 50 procent. Genom att ta ut fyra veckors sparad semester innan min tjänst omregleras har jag haft lön på 75 procent under en månad. Det har gett mig ett välkommet tillskott i kassan. Sen stundar bistrare tider rent ekonomiskt sett.  Men jag kommer säkert att klara mig.

Sedan jag började jobba halvtid tycker jag att jag äntligen har fått ett liv igen. Även om jag gärna skulle vara ledig ett par veckor till så ser jag fram emot att träffa mina arbetskamrater igen i morgon. Jag har nämligen turen att ha världens bästa arbetskamrater. Min sista lediga dag sov jag som vanligt ganska länge. Efter frukosten gjorde jag en kanna kaffe och satte mig vid datorn. Här skulle jag kunna bli sittande mest hela dagen skulle jag tro. Men riktigt så ”lat” ska jag inte vara idag. Klockan två har jag en tid i tvättstugan igen. Jag hann inte med att få undan all tvätt i torsdags och min tvättkorg är redan överfull igen. Det här med tvätt är verkligen en never ending story…

Den inre klockan

Jag har alltid varit förfärligt morgontrött och den bästa dagen på året är nog den första dagen vi återgår till normaltid igen. Tror att jag egentligen har ett inre dygn som är 25 eller 26 timmar långt. Många gånger har jag tänkt på att det skulle vara intressant att prova att leva efter den inre klockan och se vilken dygnsrytm som egentligen är den rätta för mig. Jag har faktiskt tänkt att jag ska prova göra det den dagen jag inte längre jobbar.

Min morgontrötthet har inte precis blivit enklare att hantera under de senaste åren. Jag är så otroligt seg på morgonen och det tar minst en timme innan min hjärna börjar fungera någorlunda bra. Om segheten har något att göra med min sjukdom vet jag inte. Det är så enkelt att skylla alla ”problem” på sjukdomen och att ”gömma” sig bakom den. För mig har det alltid varit viktigt att inte göra den sjukdom jag råkar ha till en del av min identitet…

Stå upp, sitt ner, gå vidare

Min rubrik är titeln på en bok som Eva Helmersson har skrivit. Boken är skriven i en mycket positiv ton och ger en framtidshopp. Det är en bok som jag skulle ha behövt läsa när jag hade fått min diagnos. När jag fick min diagnos var jag inlagd på sjukhus och hade en vecka tidigare fått diagnosen stroke. Min vänstra arm var totalt förlamad och vänster ben fungerade inte alls som det skulle. Jag kunde bara gå om någon höll mig i höger arm.

Ungefär en vecka efter jag kommit till Universitetssjukhuset i Umeå, och jag hade genomgått hur många undersökningar som helst, träffade jag en neurolog som läst igenom min journal ordentligt. Hon gav mig en ny diagnos. MS. Det var som om marken öppnade sig och jag föll ner i ett stort svart hål. Jag bara grät i flera dagar och tårarna verkade aldrig vilja ta slut. Som i ett slag förändrades hela mitt liv. Min framtid försvann.

En av sköterskorna berättade att det fanns en bok skriven av en kvinna som hade MS och jag sa att jag ville läsa den. Efter någon dag fick jag boken som var ganska tunn. Vad den hette och vem som skrivit den minns jag inte. Det enda jag minns är att det inte var en bok som hjälpte mig på något vis. Boken gav mig inte något som helst hopp inför det som skulle komma. Man blir helt enkelt sämre och får acceptera att det är så. Då bestämde jag mig.

Jag skulle ALDRIG acceptera!

Slarvat med träningen

Det känns i min arma kropp att jag har slarvat med träningen den senaste tiden. Visserligen har jag gått nästan dubbelt så mycket som jag gör i vanliga fall men jag har inte gjort någon annan träning. Igår tvättade jag och de dagar jag gör det orkar jag inte med någon extra träning. Idag har jag gjort en massa ärenden och jag ska gå ut och äta med en väninna i kväll så det blir inte någon träning idag heller. Men i morgon ska jag träna!

Eftersom jag varit bortrest två veckor hade jag förstås inga färskvaror hemma. När jag hade laddat första tvättmaskinerna gick jag glad i hågen till bilen för att åka till affären. Den vägrade starta efter att ha stått två veckor så det var bara att gå upp i lägenheten igen. Jag satte igång motorvärmaren och lät den stå i hela natten. Bilen var inte helt död så jag hoppades det skulle räcka för att få liv i den. Men så icke. Den startade inte idag heller.

Det var bara att ringa verkstan och be om starthjälp. Som tur var kunde jag få det omgående. För att ladda upp batteriet körde jag omkring en halvtimme innan jag for och handlade. Det är ett elände att inte kunna handla utan att ha bil. Även om det inte är långt till affären klarar jag inte av att gå dit och handla och sen bära varorna hem. Det är inte kul att vara så beroende av bilen men det är tur att jag har både körkort och bil.

Man kan alltid se något positivt om man bara vill!

Slut på lyxlivet

I natt har jag sovit i min egen säng för första gången på två veckor. Även om jag har sovit bra under tiden jag varit bortrest så är det ingenting som går upp emot den egna sängen och framför allt den egna kudden. Min resa till Teneriffa har varit jättebra. Det var cirka 25 grader varmt hela tiden och det är helt perfekt för mig. Under resan har jag både ätit och druckit gott men nu är det slut på det slappa lyxlivet för den här gången.

Jag har varit ledig idag och har semester även i morgon och på måndag. Det känns verkligen bra att inte behöva börja jobba direkt jag kom hem. Just nu ser det mer eller mindre ut som ett bombnedslag här hemma. Med mina begränsade krafter tar det sin tid att få ordning på allt men innan ledigheten är slut är jag säkert i fas igen. På förmiddagen idag har jag tagit hand om ett mindre berg av tvätt och är trött i benen efter turerna till tvättstugan.

Jag måste nog ta tag i att frågan om bostadsanpassning snart. Som det är nu kan jag inte ha egen tvättmaskin och att ha det skulle verkligen underlätta min vardag. Jag har två trappor ner till tvättstugan och att gå i trappor tar på mer än att gå där det är slätt. Tänk att det ska vara så svårt att ta sig för att fixa en sån grej. Att vara till besvär och att be om hjälp är något jag alltid haft problem med. Jag vill helt enkelt klara mig själv.

Men det vill nog alla skulle jag tro…

Några dagar

Nu har det gått några dagar sedan jag senast skrev något. Jag är just nu på besök hos min son och hans lilla familj. Jag kom hit i torsdags och det har inte riktigt varit läge att sitta och skriva blogginlägg. Igår var det namngivningsdag för mitt underbara lilla barnbarn. Tidigt på morgonen kom Lillans faster hit. Vi hade bestämt att hon skulle slå en signal på min mobil när hon var framme så att jag skulle låsa upp ytterdörren och släppa in henne. Rummet jag sover i är närmast ytterdörren och jag ville att de andra skulle få sova så ostört som möjligt.

När mobilen ringde sov jag djupt och det tog ett tag innan jag ens fattade hur jag skulle göra för att svara. Även om jag var vaken så var jag uppenbarligen inte vaken. Jag släppte in dottern som var ganska trött efter en natt med sittplats på tåget. Både hon och jag kröp till sängs igen. Jag lyckades inte somna om men låg och drog en ungefär en timme innan magen tyckte att det var dags för mig att stiga upp. Jag hann äta min frukost innan farfar som också sov här vaknade och steg upp. Innan resten av familjen vaknade hann vi även med att dricka kaffe.

Sen blev det ganska full fart med allt som skulle göras. Eftersom min ork är begränsad gjorde inte jag särskilt mycket. Med åren har jag lärt mig att saker och ting faktiskt fixar sig utan att jag behöver orka så mycket som jag vill. Det blev en jättefin dag och den lilla huvudpersonen för dagen var alldeles otroligt tapper. Hon klarade av all uppståndelse på ett helt fantastiskt sätt med tanke på att hon bara är fyra månader gammal. På kvällen vände hon sig från mage till rygg för första gången. I torsdags vände hon sig från rygg till mage. Utvecklingen går väldigt fort.

I morgon är det dags för mig att resa vidare. Då ska jag göra en bussresa till den väninna som jag ska resa utomlands med. Jag ska övernatta en natt hos henne innan vi på tisdag åker vidare till Teneriffa för en veckas semester. Det ska verkligen bli underbart att få en veckas sommar innan det är dags för den långa mörka vintern. Att få vila, sola och äta gott ger massor av energi. I år är det tredje året i rad jag reser till solen på senhösten. Jag vill gärna åka fler gånger. Så här ser det ut dit jag ska åka det här året…

Lite beslutsångest

Nu är min resväska packad och klar. När jag ska packa får jag alltid lite ångest. Först och främst gäller det att inte glömma något som är viktigt. Det brukar gå hyfsat bra att fixa. Sen kommer det som är det jobbiga. Att bestämma och välja ut vilka kläder som ska med. Jag får värsta beslutsångesten när jag måste välja. Jag satte gång med packningen igår kväll och den gjorde mig helt slut. Att packa är inte särskilt ansträngande utan det är mer att jag blir stressad och det är stressen som gör mig slut.

Sedan jag blev sjuk påverkas jag mycket mer av stress än jag gjorde tidigare. Att lära mig att hantera stress är något jag jobbat med väldigt mycket under de senaste åren. Jag har läst otaliga böcker om än det ena och än det andra. En tanke jag har med min blogg är att jag ska berätta lite om de böcker jag läst som jag tycker mig ha haft nytta av. Jag tänker även skriva om allt jag har testat och vad jag har för erfarenheter av det. Jag har lärt mig att kropp och själ är mycket tätt sammanlänkade.

Ska kroppen må bra måste själen må bra…

Lätt som en plätt

Jag har haft semester i drygt en vecka och ska vara ledig i nästan tre veckor till. Att man kan vara ledig och hemma och ha så fullt upp är helt otroligt. Idag var jag en sväng till jobbet på eftermiddagen och fikade med de som jobbar. Jag berättade om hur mycket jag haft att göra och hur lite jag ändå har hunnit med. Det är nog precis på samma sätt med tid som det är med pengar. Man använder helt enkelt det man har till sitt förfogande. Lätt som en plätt.

Att använda pengar är nästan oförskämt enkelt. Idag for jag för att titta en gång till på en mössa som jag provade (men inte köpte) i måndags. Jag kom nämligen på att jag absout måste ha just en sån mössa. Tro inte att det bara blev en mössa. Jag såg en jättesnygg kjol som jag bara var tvungen att prova. Kjolen passade perfekt och jag köpte den. Fast egentligen behöver jag inte alls någon kjol. Eller jo, jag behöver den. Jag har ju ingen sån kjol sen tidigare.

Förresten köpte jag lite annat när jag ändå var på g…

Förr skrev jag listor

I kväll satt jag och slötittade lite på tv. Samtidigt som jag tittade tänkte jag då och då på vad jag måste komma ihåg att ta med mig på resan jag snart ska göra. Första etappen på min resa börjar på torsdag och jag har inte börjat packa än. Det är inte riktigt likt mig. Förr i tiden började jag skriva en lista på vad jag skulle ha med mig långt innan det var dags att packa.

När jag skulle åka på min första utlandsresa började jag dessutom packa så långt i förväg att jag fick ta ut allt ur väskan dagen innan vi skulle resa för att se vad jag hade packat ner. Snacka om onödigt arbete. Men det berodde säkert på att jag hade världens resfeber långt i förväg. Nu har jag inte minsta lilla resfeber. Det kanske är därför jag inte börjat packa än.

Förr skrev jag en lista på allt jag skulle ta med mig. Nu har jag en lista med några få viktiga saker. Förr skrev jag faktiskt listor på allt möjligt. Det var en (o)vana jag började med när jag gick på gymnasiet. Jag hade ett telefonblock med fem flikar så jag kunde ha flera listor på gång samtidigt. Min listmani satt i under många år. Numera är den enda lista jag skriver en inköpslista.

Undrar om den här typen av bock fortfarande finns?

Det gäller att våga

Även om man har något man vill berätta så kan det ibland vara ganska svårt att få det ur sig. När man inte ens vet vem man berättar för är det ännu svårare. Jag har saker att dela med mig av men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hade jag var lite mer förutseende skulle jag förstås ha börjat skriva för mig själv innan jag startade bloggen. Nu gjorde jag inte det. När jag väl har bestämt mig för att göra något vill jag som regel göra det genast. Så blev det även med min blogg. Nu finns den och jag ska fylla den med något. Förhoppningsvis kommer jag att fylla den med något som någon vill läsa.

Istället för att gå som katten kring het gröt går jag rakt på sak. Jag ska berätta något jag brukar ha svårt att säga. Sedan många år tillbaka lever med den kroniska sjukdomen Multipel Skleros. Det finns flera orsaker till att jag har svårt att berätta. Hur dumt det än kan låta så var det nästan som om jag skämdes över att jag blivit sjuk. Hur kunde jag bli det? Att vara sjuk tyckte jag var ett tecken på svaghet och jag var inte svag. När jag ser det jag skriver undrar jag hur jag kunnat tänka så. En annan anledning till att jag brukar hålla tyst om min sjukdom är att jag bara vill ses för den jag är.

Jag vill inte identifiera mig som en person som är sjuk. Jag är jag och jag råkar ha en sjukdom. Svårare än så är det inte. Jag vill absolut inte att andra ska tycka synd om mig även om jag då och då tycker synd om mig själv. Det enda jag egentligen vill är att andra ska ha förståelse för att det finns saker jag inte orkar. För att andra ska kunna få den förståelsen måste jag ibland berätta trots att det tar emot. Nu har jag alltså berättat det svåra i en blogg som vem som helst kan läsa. När allt kom omkring var det inte så svårt att skriva. Det gäller bara att våga. Nu har jag tagit språnget.

Jag vågade!

Varm i hjärtat

Att formulera sina tankar i skrift är inte så enkelt som man ibland kan tro. Man tänker mycket fortare än man skriver och för mig är det så att jag tänker bättre när jag inte sitter vid datorn. Allra bäst är jag på att formulera mina tankar när jag ligger i min säng sent på kvällen och det är mörkt. När jag gick till sängs igår började jag tänka på vad jag skulle skriva i mitt nästa inlägg. Allt var fullständigt kristallt och de formuleringar jag gjorde i tanken var jättebra. Nu när jag sitter här för att skriva är det inte alls lika klart. Det allra svåraste är att veta hur man ska börja på ett bra sätt. Börjat har jag ju redan gjort men än har jag inte kommit till det jag tänkte på igår. Det mitt inlägg skulle handla om. Mina tankar handlade om kärlek och hur många människor man kan känna kärlek för.

Det är som om varje ny person som får plats i ens hjärta får ett helt nytt rum som bara är till för just den personen. Jag föreställde mig hur hjärtat blir större och större för varje nytt rum som kommer till. Den som en gång har fått ett rum i ens hjärta flyttar aldrig ut igen. Vissa rum krymper med tiden men de finns ändå alltid kvar. Anledningen till mina tankar igår kväll är mitt barnbarn. Hon är den som bor i det allra nyaste rummet i mitt hjärta. En annan sak jag tänkte på är det här med att vi tycker att kärlek är förknippat med hjärtat. Alla känslor lär sitta i hjärnan men det måste finnas en alldeles speciell koppling mellan hjärnan och hjärtat när det gäller vissa känslor. Både kärlek och sorg känns tydligt i hjärtat. Av kärlek blir jag glad och varm i hjärtat. En härlig känsla!

En ny fas i livet

Under många år har jag hört människor berätta om hur fantastiskt det är att få barnbarn. Precis alla säger att det är så. När man inga barnbarn har så kan man inte ha någon uppfattning om hur det är. I mitt stilla sinne har jag tänkt att så himla märkvärdigt kan det väl ändå inte vara. Men jag har självklart inte sagt någonting om det för de som har pratat om sina barnbarn. Ofta hör jag dem som inte har barnbarn säga att det hoppas att de en dag ska få det och att de längtar efter det. När jag har hört det har jag känt mig lite avvikande. Jag har nämligen aldrig längtat efter barnbarn.

För några år sedan är jag rädd att jag förolämpade sonen och hans flickvän. Vid ett tillfälle sa jag att jag inte alls hade någon längtan efter barnbarn. De tittade lite undrande på mig och tyckte kanske att jag var konstig som sa som jag gjorde. Tiden gick och i oktober förra året hade jag ett brev i min brevlåda när jag kom hem från jobbet en dag. Det är ovanligt att jag får brev så jag blev förstås väldigt nyfiken. I kuvertet fanns ett litet kort. På kortet kunde jag läsa ”Vi ses i juni farmor”. Det tog ett tag innan jag fattade och när jag gjorde det började glädjetårarna trilla. En underbar liten tjej kom till världen i juni. Mitt älskade vackra barnbarn. Då började en ny fas i livet…

Ett unikt liv

Under många år har jag haft en återkommande tanke på att starta en blogg. Varje gång tanken har dykt upp har jag lika snabbt stoppat undan den och tyckt att det inte varit dags än. Men tanken har gjort sig påmind allt oftare. Tanken kan liknas vid ett litet frö. Vissa frön behöver väldigt lång tid på sig för att mogna och bli redo för världen. De väntar på den rätta tidpunkten. Nu har mitt tankefrö kommit ur sitt skal och börjat gro. Mitt lilla frö har börjat växa. En ny blogg är född.

Jag kommer att skriva om det som berör mig på ett eller annat vis. Det kommer med stor sannolikhet att bli en salig blandning eftersom det finns väldigt mycket som berör mig. Förhoppningsvis kommer den som läser ändå att kunna skönja en röd tråd. Det kanske inte alltid kommer att vara så enkelt att se den röda tråden. Men allt hänger ändå ihop eftersom allt handlar om mina tankar och mina upplevelser. Både förr och nu kommer att finnas med. Ett liv består av både förr och nu.

Att leva i nuet är viktigt. Det liv vi har finns just här och nu. Men utan det som var förr skulle det som finns nu inte kunna existera. Förutom att leva här och nu måste man tro på att det finns en framtid. Nu ska jag inte krångla till det här allt för mycket. Min blogg kommer inte att innehålla en massa djupa filosofiska funderingar. Min blogg kommer att handla om ett helt vanligt liv som kanske inte är helt vanligt när allt kommer omkring. Inget liv är det andra likt. Vi lever alla unika liv.

Här kan du läsa lite om mitt unika liv…