Min favoritövning

Under senare år har jag känt mig allt mer stel i mina ben. Jag är inte stel men jag känner mig stel. Mina vader är ständigt ömma och det är nästan som om jag hade träningsvärk. Det är lite svårt att beskriva känslan jag har men det liknar mest träningsvärk. Jag brukar stretcha baksidan av mina ben varje dag. Det gör så där skön-ont. De flesta vet nog vad jag menar med det. För drygt ett år sedan började jag göra lite yoga-övningar några gånger i veckan och jag har en favoritövning för mina ben. När jag gör den övningen får musklerna i vaderna och hälsenan en ordentlig töjning. Övningen jag gör kallas stående hunden och den kan jag varmt rekommendera. Jag står i positionen som kan ses nedan och räknar långsamt till femton. Sedan lyfter jag först det ena och sedan det andra benet och räknar till fem. Jag brukar vanligtvis upprepa övningen två gånger när jag kör mitt korta träningspass. Så här ser min favoritövning stående hunden ut…

Blir aldrig van

Den här helgen har jag tagit det väldigt lugnt eftersom jag har en förkylning i kroppen. Nog för att jag som regel tar det lugnt även om jag inte är förkyld. Jag sov ganska länge och gjorde ingenting alls den korta tid jag hade kvar av förmiddagen efter frukosten. Strax före halv ett gick jag ut för att träffa en väninna för ett fika. Det var en hel del folk där och vi blev sittande nästan en och en halv timme.

När jag kom hem var det dags för mig att börja tvätta. För att inte behöva gå till tvättstugan så många gånger brukar jag noggrant planera vad som ska tvättas och i vilken ordning. Hur jag än gör så måste jag gå ner minst tre gånger när jag tvättar. När jag var klar var det dags att laga middag och vid det laget var jag helt slut i mina ben. Jag blir aldrig van vid att jag sällan orkar det jag vill göra.

Jag åt min middag men kände att jag inte skulle klara av att ta hand om disken just då. För att diska måste jag ju stå vid diskbänken och det var jag för trött i benen för att göra just då. Det har gått en timme sedan jag åt och jag har hållit mig i stillhet och vilat benen i en timme. Nu är jag redo för att ta hand om disken jag har i köket. Undrar hur många som vet hur jag egentligen har det i min vardag?

Jag som ser så frisk ut…

Lite risig

Under veckan som gått har jag blivit täppt i näsan varje kväll och jag har känt mig lite halvförkyld. Efter jobbet idag har det bara blivit värre och värre. Nu svider det i mina ögon och det spränger lite i bihålorna. Jag känner mig alltså lite risig just nu. Egentligen hade jag tänkt gå ut med några vänner ikväll men jag har lämnat återbud. Jag stannar hemma i soffan och kurerar mig istället. Man måste lyssna på kroppen även om man inte har lust att göra det…

Fotokurs

Igår var det en minst sagt tuff dag och det är tur att jag varit ledig idag. Jag jobbar vanligtvis fem timmar per dag men igår blev det nästan två timmar längre. Anledningen till det var att vi hade en utbildningsdag på jobbet. Dagen blev mycket lyckad och jag tror de flesta var nöjda. När jag kom hem var jag ganska trött. Jag gjorde enkel mat och struntade i disken eftersom jag skulle bort senare på kvällen. Efter maten tog jag det lugnt och vilade för att försöka samla kraft. Det gick väl lite si och så med den saken och jag undrade i mitt stilla sinne hur jag skulle fixa kvällens fotokurs.

I somras köpte jag en systemkamera och jag har länge tänkt på att jag vill lära mig mer om hur jag ska använda min kamera. Det är inte så kul att bara köra på automatiken. Visst blir det hyfsat bra bilder men det är kul att lära sig att utnyttja de möjligheter som finns för att få ännu bättre bilder. Klockan sju var jag på plats hos fotografen som leder kursen. Under de timmar jag var där lärde jag mig otroligt mycket. Jag kände mig supernöjd med kvällen även om ögonen nästan gick i kors när jag kom hem. Jag kände mig taggad att börja öva direkt med det fanns inga planer att orka det.

Idag har jag tittat på mina anteckningar och tagit en massa kort med olika inställningar för att se hur de påverkar bilden. Det kommer nog att krävas en hel del träning innan jag lär mig. Nu ska jag fota varje dag fram till nästa kurstillfälle. På eftermiddagen gav jag mig ut för att motionera min bil ett tag och då tog jag med mig kameran. Det var ett helt fantastisk ljus ute under tiden jag var ute och körde men tyvärr går det inte att stanna vart som helst för att fota. Jag stannade på ett par ställen och tog några bilder men jag lyckades inte alls fånga det vackra jag såg på det sätt jag ville.

Visar den bild som blev bäst…

Vägen tillbaka

Jag hade oturen att få inte mindre än tre skov under loppet av några få månader 1992. Det tredje skovet var väldigt stort och det ledde till att jag fick min diagnos. Eftersom mina skov kom så tätt hann jag aldrig återhämta mig så pass mycket mellan dem att jag kunde återgå till jobbet igen. En gång hade jag bestämt att jag skulle börja jobba när den sjukskrivning jag hade just då upphörde men jag fick än en gång ett nytt skov. Det var otroligt frustrerande eftersom jag inte ens visste vad det var som fattades mig. Jag som varit kärnfrisk under hela mitt liv och nu kom det bara nya saker slag i slag. Min sjukskrivning drog ut på tiden och jag började misströsta. Jag började tro att jag aldrig skulle ta mig tillbaka till jobbet igen. Det var verkligen hemskt.

I början av vintern 1992 började Försäkringskassan trycka på om att jag skulle prova att arbetsträna. Jag var tveksam till om jag ens skulle kunna arbetsträna eftersom jag på den tiden hade nästan fyra mil enkel väg till jobbet. Att köra klarade jag inte av och några allmänna kommunikationer som funkade fanns inte. Jag fick veta att jag kunde få taxi en väg och då blev det en helt annan sak. Vi kom överens om att jag skulle arbetsträna fyra timmar varannan dag. Det visade sig att jag inte klarade att vara på jobbet så lång tid så jag fick gå ner till två timmar tre dagar i veckan. Det funkade bra även om jag inte hann göra mycket på jobbet. Bara att komma tillbaka till ett socialt sammanhang var ett stort lyft för mig. Men säg den glädje som varar.

Jag hade inte tagit ut någon semester det året och jag var tvungen att ta ut mina intjänade dagar innan årets slut. Att ha semester och arbetsträna samtidigt gick inte för sig. Min arbetsträning avbröts. Att jag skulle fortsätta arbetsträna när det nya året kom var det inte tal om. Det kändes som om jag hade tagit ett steg fram och två tillbaka. Som tur var hade jag vi den tiden en läkare som på något vis ordnade så att jag fick återuppta min arbetsträning igen. Med tiden kunde jag öka min arbetstid till fyra timmar tre dagar i veckan och min vänstra arm blev så bra att jag kunde köra bil fram och tillbaka till jobbet. Under våren 1993 kunde jag äntligen börja jobba ”på riktigt” igen. Det var en personlig seger att kunna arbeta halvtid!

För både kropp och själ

Gårdagen var en dag för både kropp och själ för mig. På mitt jobb har vi förmånen att ha rätt till en friskvårdstimme i veckan. Jag utnyttjar sällan den förmånen eftersom jag jobbar så lite som jag gör. Jag behöver de få timmar jag jobbar för att hinna med att göra det jag ska. Det är förstås helt fel tänkt av mig men nu är jag en gång för alla som jag är. I vilket fall tog jag en friskvårdstimme igår. Det var första gången på hur länge som helst.

Jag har länge tänkt att jag skulle boka en tid för massage och när jag äntligen kom mig för att göra det såg jag till att få en tid som var på arbetstid. När klockan var strax före ett igår lämnade jag kontoret för veckan. Några minuter senare låg jag på en massagebänk i ett rum som var varmt och hade dämpad belysning och lugn musik. Efter några få minuter var jag helt avslappnad. Massagen jag fick tog en och en halv timme och den var helt underbar. Det ska inte dröja allt för länge innan jag bokar in en ny tid.

När jag kom hem tog jag det lugnt en lång stund innan jag duschade och tvättade håret. Jag skulle nämligen ut och äta med några vänner på kvällen. Just igår var det nyinvigning av restaurangen och det var halva priset på hela menyn. Jag åt en fantastisk trerätters middag med vin. Det var trevligt på restaurangen men en aning avslaget så vi bestämde oss för att dra vidare till ett annat ställe. Där blev det livat värre och jag fick en jätterolig kväll. Det blev mycket sent och idag har jag varit trött hela dagen. Nog märks det att jag inte är någon tonåring längre.

Idag har jag haft en riktig vilodag. Jag löste Melodikrysset på förmiddagen och sen gick jag ut och fikade med en väninna. Det enda jag har gjort under resten av dagen är att diska och laga mat och jag har tänkt slappa i soffan hela kvällen. Det kommer garanterat att bli en tidig kväll och i morgon har jag tänkt försöka göra lite ”nytta” här hemma. Men nu är nu och jag tänker fokusera på det jag ska göra nu och det är ingenting.

Jag ska bara vara…

Tänk vad jag kan klara!

Jag har känt mig i ovanligt bra form under nästan en hel vecka nu. Att jag har bra dagar då och då är jag van vid men jag kan knappt minnas när jag haft så här många bra dagar i rad. Mina bra dagar innebär inte på något sätt att jag är besvärsfri men orken i benen och uthålligheten har varit ovanligt bra. De flesta som är vana vid att vara ”friska” skulle säkert klaga om de hade det som jag har det när jag känner mig bra. Men nu är det så att jag jämför mig med mig och inte med andra och jag är otroligt glad för varje bra dag jag har. När jag har en period när jag mår extra bra väcks alltid hoppet om att det ska bli ännu bättre.

Jag funderar på om det kan vara så att mina förändringar av kosten börjar ge resultat eller om det bara är en tillfällighet att det känns så bra som det gör. Det är ett halvt år sedan jag uteslöt gluten ur kosten och jag försöker undvika allt som har högt GI. Sedan en vecka gör jag smoothie till frukost de dagar jag jobbar. Det innebär att jag har minskat mitt intag av mjölkprodukter eftersom jag förr brukade äta fil till frukost. Efter jobbet idag har jag tvättat och det innebar tre vändor ner till tvättstugan. När jag var klar med tvätten orkade jag ändå göra mat och diska. Trots allt detta känner jag mig inte helt utsliten. Gissa om jag är glad!

En ledig dag

Min arbetstid är förlagd så att jag är ledig på onsdagar så i dag har jag alltså haft en ledig dag. Precis som vanligt har jag inte gjort särskilt mycket under min lediga dag. Men nu är det ju så att jag inte är ledig för att jag ska göra en massa utan för att jag har halv sjukersättning. Att ha en vilodag mitt i veckan är helt perfekt. Men kunde jag välja skulle jag förstås hellre vilja vara frisk och jobba mer. Den valmöjligheten finns inte så det är inte. Det är som det är.

Efter jag hade ätit frukost tog jag min spark och for iväg för att handla lite mat. Vädret var ganska grått och trist men det var toppenbra sparkföre. Den enda fördelen med vintern är att jag inte måste ta bilen när jag ska handla. Vid ett fick jag besök så jag drack ett tidigt eftermiddagskaffe. När jag blev för mig själv igen bestämde jag mig för att ta en liten sparktur till så idag har jag fått ovanligt mycket motion. Jag behöver verkligliten all motion jag kan få.

När jag kom hem igen lagade jag en tidig middag och sedan diskade jag. Alla mina ”måste” sysslor var avklarade innan klockan var fem. Vid den tiden hade mörkret redan lagt sig igen och när det är mörkt känns det som om det redan är kväll. Som jag längtar till dagarna blir längre. Som tur är går det ganska fort nu och man ser nästan skillnad från dag till dag. Jag längtar efter våren så köpte jag en bukett tulpaner i måndags. Idag fotade jag dem men inget blev bra.

Lånade en bild från nätet…

Högkostnadsskyddet

Från årsskiftet höjdes taket för högkostnadsskyddet både när det gäller vård och läkemedel. Min årskostnad stiger från 2 700 kronor per år till 3 300 kronor per år. Nästa gång jag ska hämta min medicin ska jag alltså punga ut med 2 200 kronor i ett enda slag. Den medicin jag använder kostar så mycket att jag kommer upp till taket redan första gången jag hämtar medicin när jag påbörjar en ny period. Tur i alla fall att jag vet i förväg när det ska göras så att jag kan planera.

På kvällens Rapport hörde jag att man har tänkt införa en årlig uppräkning och även diskuterar att läkemedel och vård ska ha ett gemensamt högkostnadsskydd i framtiden. Vi som kommer upp till taket för högkostnadsskyddet är ofta människor som har kroniska sjukdomar. Många med mig har dessutom lägre inkomst för att vi inte klarar av att jobba heltid. Dessutom tillkommer som regel andra kostnader på grund av sjukdomen. Så dumt det var av mig att bli sjuk. Jag borde ha tänkt mig för lite bättre…

Bra på flera sätt

Jag har länge känt mig väldigt stum och stel i benen och under veckan som gått har det varit värre än vanligt. Det är ganska jobbigt när benen känns som stela timmerstockar när jag går. Grejen är den att jag inte är stel utan bara känner mig stel. Man kan uppleva många konstiga saker när inte nervernas signaler fungerar som de ska.

I fredags var det bestämt att jag skulle gå ut med ett par vänner och eftersom jag var extra risig tog det emot lite att ge sig i väg men jag gjorde det ändå. Ingenting har någonsin blivit bättre av att jag suttit hemma och ugglat. Kvällen var trevlig och när jag kom hem var mina ben betydligt bättre än de varit på en hel vecka.

När jag vaknade på lördagen kände jag mig mindre stum och stel än jag gjort på länge. Den sjukdom jag har kan bete sig på de mest märkliga sätt. Jag vet aldrig från en dag till en annan hur kroppen ska kännas. Med åren har jag lärt mig att ta det som det kommer. När jag har mina sämre dagar tänker jag alltid att det bara är tillfälligt. När de bättre dagarna dyker upp blir jag glad och tänker att det ska fortsätta att bli bättre och bättre. Jag gör mitt bästa för att tänka positivt. Att försöka fokusera på det positiva tror jag har hjälpt mig genom åren.

Jag var bättre än på länge i benen under hela gårdagen och jag kände mig dessutom ovanligt pigg. Den här helgen har varit bra på flera sätt. Jag har faktiskt lyckats få mer gjort än jag brukar trots att jag varit hemifrån mer än jag brukar under de flesta helger. Hur det kan komma sig har jag ingen aning om men det gör detsamma!

Perfekt för mig!

Jag har länge tänkt att jag ska göra ett försök att utesluta mjölkprodukter ur min kost. Att dricka mjölk slutade jag med för många år sedan och det saknar jag inte det minsta lilla. Men det finns andra mjölkprodukter som det känns jobbigt att vara utan helt och hållet. De dagar jag jobbar har jag i åratal ätit fil till frukost. Att komma på vad jag ska ersätta filen med har varit svårt. För ett tag sen kom jag på att jag kanske skulle börja göra smoothie till frukost men någon stavmixer hade jag inte i min ägo. Jag tyckte att en stavmixer var en bra grej att önska sig i julklapp så jag kunde inte köpa någon före jul. Det blev inte så att jag fick någon stavmixer så för några dagar sedan köpte jag äntligen en. I morse gjorde jag så min första frukost-smoothie och det var perfekt för mig!

För ett år sedan

Den här dagen förra året minns jag mycket väl. För ett år sedan var det måndag det här datumet och jag jobbade min första dag efter fem dagars ledighet. Första dagen efter en ledighet är ofta lite jobbig men den här dagen var det värre än vanligt. Inte så att det var mer att göra på jobbet än vanligt. Det var en ganska normal dag. Under hela hösten hade jag känt mig allt mer sliten och flera gånger i veckan var jag så slutkörd när jag kom hem från jobbet att jag grät.

En sådan sak borde få alla varningsklockor att ringa. De hade säkert ringt men jag hade ignorerat dem fullständigt. Innerst inne visste sedan länge att jag jobbade mer än jag orkad. Men tjurig som jag är var jag helt och fullt inställd på att jag skulle jobba så mycket jag kunde så länge jag kunde. Den här dagen förra året tog det tvärstopp. Jag började gråta redan på vägen hem och när jag kom fram till min port sa en röst inom mig att nu får det räcka. I ett slag stod det klart för mig att jag skulle ta död på mig om jag inte gjorde något drastiskt.

När jag kom in i min lägenhet satte jag mig på stolen jag har innanför ytterdörren och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att jag bara skulle jobba till lunch nästa dag och att jag skulle berätta för min chef och mina närmaste arbetskamrater om hur det låg till. När jag hade gjort det ringde jag vårdcentralen och fick en tid hos en läkare. De dagar som återstod tills jag hade min läkartid jobbade jag bara till lunch och sjukskrev mig resten av dagen.

Så kom dagen för mitt läkarbesök och min tanke var att jag skulle bli halvt sjukskriven en tid och att jag med tiden skulle söka halv sjukersättning. Läkaren jag träffade förstod nog bättre än jag hur illa ställt det var med mig. När jag hade berättat en kortversion av min historia och sa att jag ville bli halvt sjukskriven tittade hon mig stint i ögonen och sa att hon tänkte sjukskriva mig helt i fyra veckor. Min kommentar blev att det är omöjligt för jag har så mycket att göra på jobbet. Då sa hon att det inte var mitt problem.

Då sa jag att det skulle bli otroligt jobbigt för mina arbetskamrater om jag inte skulle jobba. Läkaren skakade bara på huvudet och sa att det inte heller var mitt problem. Sen frågade hon mig om jag inte trodde att jag skulle behöva vila upp mig ordentligt under en tid och jag kunde bara hålla med om att det var så. Men jag sa att jag absolut måste jobba två halva dagar till. När jag hade jobbat den sista av mina två halva arbetsdagar däckade jag fullständigt.

De första dagarna jag var hemma orkade jag inte göra någonting. Det var knappt jag orkade äta. Sedan bestämde jag mig för att jag skulle gå ut en liten tur varje dag och att jag skulle göra ett kort träningsprogram varje dag. Sakta men säkert började jag återhämta mig. När min heltidssjukskrivning var över hade jag kunnat börja jobba som tidigare men jag hade bestämt mig för att inte göra det. Hade jag gjort det hade jag snart varit tillbaka där jag började den 10 januari 2011. Dit vill jag aldrig tillbaka igen. Nu har jag halv sjukersättning.

Min hälsa och mitt liv är viktigare än jobbet…

Brännande kyla

Jag har inte skrivit mycket om vilka symptom jag har och det har inte varit min avsikt att göra det heller. Det är förstås oundvikligt att det kommer upp någon gång. Ibland gör vissa saker sig mer påminda än andra. Just nu störs jag extra mycket av ett symptom så det är väl lika bra att jag skriver om det.

När jag fick mitt första skov började det med att mina fötter kändes avdomnade och jag hade en irriterande stickande känsla i dem. Så där som det känns när någon kroppsdel har domnat och börjar vakna till liv igen. Det är säkert något som de flesta har varit med om någon gång under sitt liv. Jag tror i alla fall att de flesta har upplevt känslan.

Med tiden så blev känseln i mina fötter i stort sett normal igen även om jag då och då hade lite ”stickig” känsel i dem. Men för drygt tio år sedan fick jag ett litet skov när ”sockerdrickan” i mina fötter kom tillbaka. Sedan dess har den aldrig helt försvunnit även om det periodvis har varit en aning bättre.

Förutom den konstiga känslan jag har i mina fötter upplever jag att jag nästan alltid fryser om fötterna. Ibland är jag kall när jag känner på fötterna men ibland är jag inte alls kall utan bara lite sval. Det jag upplever kan närmast beskrivas som en brännande kyla. De senaste dagarna har det varit extra besvärligt eftersom det är kallt ute.

När jag väl blir kall är det i stort sett omöjligt att bli varm igen. Jag blir så less på det här och jag önskar så att det fanns något att göra åt saken. Förutom att det stör mig att jag har konstig känsel i fötterna så är det nästan hopplöst att köpa skor. Jag har väldigt svårt att avgöra om skorna sitter bra eller inte.

Nu har jag gnällt klart!

Julen är borta

Igår plockade jag bort det sista av julen här hemma. Nåja, nästan i alla fall. Jag har en julstjärna på fot som står kvar i mitt sovrumsfönster. Den får stå där till den dag man ska avsluta julen. Tjugondedag Knut. Varför det är just den dagen vet jag inte riktigt men man behöver ju inte veta allt.

Även om jag plockat ihop mina få julsaker så har jag inte ställt undan dem än. Det som nu står i min hall ska bäras ner i förrådet i källaren. Jag har inte mycket saker men jag måste gå tre gånger för att bli av med allt. Att gå upp och ner i trappor är uttröttande så jag tar det eftersom. Innan veckan är slut har jag säkert fått ner allt. Det är himla irriterande att inte orka göra allt på en gång. Att inte orka det jag vill har varit en stor utmaning för mitt tålamod kan jag lova. Det där med att gilla läget gillar jag inte alls. Nej, nu ska jag sluta gnälla om det för det tjänar inte mycket till.

Min dag har varit bra för övrigt och jag har varit ut och fikat med en väninna. När jag gick hem såg jag en stor vacker måne. Jag blir alltid på gott humör av att se på det vackra omkring mig. Månen har jag inte på bild men innan jag gav mig iväg ut fotade min fina orkidé. Så här ser den ut…

Trött av mörkret

I onsdags hade jag en ovanligt dålig dag så det blev inte mycket av den dagen. Jag hade inget annat val än att ta det lugnt. När jag väcktes av klockan på torsdag morgon kändes det som om jag befann mig på en helt annan planet. Varken kroppen eller hjärnan ville vara med. Till slut blev jag klar att gå de få metrarna till jobbet.

Jag hann bara sätta nyckeln i dörren till mitt kontor innan jag fick besök. Det är inget vidare när det kommer någon innan man fått av sig ytterkläderna och har startat datorn. Jag kände mig stressad och det är ingen bra början på dagen. Efter det att min sjukdom gav sig till känna blev jag väldigt stresskänslig.

Tröttheten ville inte ge sig och jag var själaglad när jag äntligen kunde gå hem. Det är länge sedan jag var SÅ trött som jag var i torsdags. Jag och en väninna hade bestämt oss för att gå ut och äta middag och det var skönt att slippa tänka på maten. Maten vi åt var jättegod och vi hade några trevliga timmar tillsammans.

Efter vi hade ätit följde väninnan med hem till mig och vi satt och pratade en stund till. När jag gick till sängs slocknade jag och sov som en stock hela natten. Gårdagen gick riktigt bra även om jag inte var helt pigg då heller. Den här mörka tiden är ett stort mörker för mig i dubbel bemärkelse. Tänk om jag vore en björn och fick gå i ide…

Så här gick det

Nu ska jag fortsätta min berättelse om hur det gick för mig efter jag blivit ”friskförklarad” av Försäkringskassan. För att klara av att jobba 75 procent blev det bestämt att jag skulle jobba hemifrån en dag i veckan. Vissa av mina arbetsuppgifter var av den arten att de gick att utföra utan att jag hade tillgång till nätverket på jobbet. Vid den här tiden var det inte möjligt att koppla upp sig hemifrån. Till en början gick det bra att jobba mer men efter några veckor blev det allt svårare för mig att orka. Man kan pressa sig till mer än man orkar under en tid men det går inte i längden.

Efter en tid kände jag mig helt knäckt. Jag ringde till Försäkringskassan och sa att jag omöjligtvis klarade att fortsätta jobba som jag hade gjort. Till min förvåning blev det inte alls några problem. Min handläggare sa att jag hade gjort ett seriöst försök att gå upp i arbetstid och att det var helt i sin ordning att jag jobbade 50 procent som det stod på mitt sjukintyg. Det var en enorm lättnad för mig att få det beskedet. Jag återgick till att jobba halvtid och det fungerade bra. Med tiden kände jag då och då att jag kunde klara mer. Kruxet var att det bara var då och då jag trodde mig klara mer.

Dagsformen kan variera kraftigt…

Just idag

Idag har jag känt mig i ovanligt dålig form hela dagen. Det är kostigt att det kan variera så mycket som det gör med hur jag känner mig i kroppen. Jag kommer nog aldrig att bli klok på den här sjukdomen. Just idag har jag förfärligt ont i mina ben och i nedre delen av ryggen. Vilken tur att just idag är en ledig dag för mig. Det har visserligen inneburit att jag inte alls klarat av att göra det jag hade tänkt mig men det jag inte gjort finns kvar till en annan dag. Helgen som kommer är extra lång så det reder sig säkert.

Under de senaste dagarna har snön vräkt ner här. Man tror knappt det är sant att det kan komma så mycket snö på så kort tid. Nu har jag massor av snö på min balkong och att skotta av den är ganska tungt. Jag brukar få ta skottningen i etapper eftersom det är en tung syssla. Som min form har varit idag har jag inte ens haft en tanke på att påbörja skottningen. Det dagar som den här jag önskar att jag inte bodde för mig själv, eller att jag bodde någonstans där det inte fanns snö. Titta hur det ser ut på min balkong nu!

Jag önskar att det vore sommar…

Min nya leksak

För drygt tre veckor sedan kom jag på att jag absolut måste ha en iPad. När jag tänkte mer på saken tyckte att det kanske var onödigt att köpa en eftersom det inte är något jag behöver utan bara något jag vill ha. Tanken ville inte lämna mig och förra onsdagen bestämde jag mig för att jag trots alls skulle köpa en. Av olika anledningar fick jag inte tid att göra min beställning på onsdag kväll men efter jobbet på torsdag gjorde jag slag i saken.

Redan samma kväll fick jag ett mail om att min order var på väg. På fredag morgon vaknade jag så tidigt att jag hann med att dricka kaffe framför datorn innan jag gick till jobbet. Ivrig som jag var att få min nya leksak kollade jag hur långt paketet hade kommit. Jag förstod att det inte skulle hinna fram samma dag och på nyårsaftonen räknade jag förstås inte med att få något paket.

Igår vid elvatiden fick jag ett sms med avisering att paketet fanns att hämta. Hade paketet inte kommit igår hade jag blivit kraftigt besviken. När jag kom hem kunde jag knappt bärga mig innan jag fick plocka fram min nya tingest. I vanliga fall brukar jag göra kaffe och vila mig när jag kommer hem men så blev det inte igår. Jag kände mig som ett barn på julafton och hade nästan inte tid att äta middag. Håll med om att den är fin min nya leksak!

När jag blev ”frisk”

En kommentar som jag fick av Zandra häromdagen fick mig att tänka på något som hände för många år sedan. Jag var helt sjukskriven drygt ett år efter jag hade fått mitt första skov. När jag till slut började jobba igen jobbade jag bara 25 procent under en ganska lång tid. Efter en tiden gick jag upp till 50 procent och det kändes som om det räckte gott och väl för mig. Den främsta anledningen till att jag inte orkade mer var till största delen den förlamande tröttheten som många som har MS drabbas av.

Jag kommer väl ihåg hur jobbigt det var varje gång en sjukskrivningsperiod led mot sitt slut och jag på nytt skulle träffa en läkare. Jag såg betydligt friskare ut än jag kände mig och jag hade ofta en känsla av att ingen riktigt förstod den enorma trötthet jag ständigt kände av. Tröttheten som helt utan förvarning kunde skölja över mig går nästan inte att beskriva. Man måste uppleva den får att förstå hur det är. Under många år var det just tröttheten som var det som besvärade mig mest.

På den tiden jag var sjukskriven var det inte alls lika hårda regler som det har varit under de senaste åren men då och då kontaktades jag ändå av Försäkringskassan. I januari 1996 blev jag kallad till ett rehabmöte där även min chef skulle delta. På mötet, som var en torsdag, sa tjänstemannen från Försäkringskassan att de hade gjort bedömningen att jag kunde jobba heltid. Jag fick besked om att Försäkringskassan skulle dra in min sjukpenning helt från och med måndag påföljande vecka.

Än i denna dag minns jag chocken över det jag fick höra. Det fanns helt enkelt inga planer att jag skulle orka jobba heltid! Innan mötet var över blev det bestämt att jag skulle gå upp till 75 procent istället för heltid. Även det kändes helt övermäktigt men jag hade inget annat val än att gå upp i tid från veckan efter. I annat fall skulle jag förlora hela min sjukpenning. Efter mötet med Försäkringskassan pratade jag i enrum med min chef en stund. Då minns jag att jag sa till henne att jag inte alls borde vara ledsen över det som hänt. Istället borde jag vara glad.

Jag hade ju blivit friskförklarad…

Mitt nyår

Kvällen igår blev trevlig och middagen blev mycket lyckad. Vi kände oss som värsta mästerkockarna när vi åt vår trerätters middag. Allt vi åt var jättegott. Jag kunde inte låta bli att fotografera de olika rätterna och visa dem på bloggen. Det blev inte alls samma vackra väder idag som igår. Hade det varit det skulle jag ha visat en bild på hur det ser ut utanför mitt hus idag. Du får hålla tillgodo med lite matbilder istället.

Gravlaxcocktail

Oxfilé med pepparsås

Päroncarpaccio

Det blev sent innan jag kom mig i säng igår och jag känner mig inte alls utvilad idag. Men det är väl så det ska vara på nyårsdagen. Jag tror aldrig att jag har känt mig pigg någon nyårsdag. I alla fall kan jag inte minnas att jag har gjort det. Jag har inte gjort någonting alls under dagen utan har ägnat min tid åt att slappa. Det enda jag har tänkt göra under resten av dagen är att laga middag och diska. Kvällen kommer inte att bli sen…